Sitter och myser med en kopp alldeles för starkt kaffe. Livet känns bra. :) Men jag känner mig lite tvingad att få kontroll över mitt kaffedrickande. Förut drack jag det svart i små mängder. Numera dricker jag det i kopiösa mängder med mjölk och socker.. Det är inte okej.. men ack så gott.
Annars känner jag att jag har tagit kontrollen över mitt liv idag. Jag sög i mig lite mod (läs snus och kaffe) och greppade telefonen för att ringa två samtal som jag dragit ut på alldeles för länge. Det första gick till trafikskolan. Cenneth skällde inte på mig för att jag ville ta körkort. Skönt. Samtal nummer två gick till it komponenter. Inte heller av dom fick jag skäll. Kvinnan jag pratade med lät så glad att jag nästan trodde att det var något positivt att min dator gått sönder.
Nästa uppgift är att få pengar av lilla mamsen så jag kan anmäla mig till högskoleprovet. Det är kort om tid kvar, så bäst att få det gjort.
Detta har varit en stor dag för mig. Jag har förutom ovanstående skrivit två prov. Ett i matematik och ett i religionskunskap. Jag är stolt att säga att jag fick G+ på provet i geometri, även fast jag egentligen inte räknat speciellt mycket. Kjell blev också stolt. Vilket gjorde mig ännu stoltare! Religionsprovet gick sämre.. Mycket underlig uppbyggnad med kryssfrågor.. I vanliga fall gillar jag prov där frågorna inte stämmer överens med det vi lärt oss, men idag kändes det tungt med frågor om baptistkyrkan och EFS - saker ingen i klassen någonsin hört talas om.. Och då har vi ändå mig och Fader David i klassen.
Samma Fader David imponerade på mig vid lunchkonserten. Okej, jag erkänner att jag inte riktigt förstår mig på musikstilen, men det var i sanning mäktigt. Särskilt eftersom David annars är en så lugn och stillsam pojke med änglaröst. Att då se honom gå upp och vråla som en annan gör när man harklar snor var.. ja, mäktigt. Jag kanske ska nämna att Davids harklingar var lite mer melodiska och mindre snoriga än mina. Och han harklade ut istället för in. På något vis.
Strax innan Faderns uppträdande framförde en viss Daniel en ljuvlig duett tillsammans med en Sandra. Mycket vackert. Jag tror i ärlighetens namn att jag aldrig förr upplevt skolgatan på det viset. Fullt i folk som alla höll andan och bara mös. Det är bra gjort tycker jag. :)
Bara för att jag kan så måste jag också nämna Lindas framförande av en Nat King Cole. Alltid lika bra. Om fler människor sjöng som Linda Malm så skulle det inte finnas någon ondska. Hatten av!
Jag är idag alltför glad och positiv för att känna ångest inför måndagen och de kommande fem veckorna som kommer bestå av praktik, träning och social utstötthet.. Men all good things must come to an end. Jag kan inte annat än hoppas att vi tar vid där vi slutade. Då ska vi i sann BF-anda ut och pimpla och sova i militärtält. Det kan bli hur bra som helst!
Sen är för tusan nästan dags att ta studenten!
Nu fick jag en släng separationsångest.. andas in. andas ut.
Nu ska jag mysa lite i min egen stjärnglans, dricka lite mer kaffe och -hör och häpna- räkna lite matte! Av egen vilja. :D
Ajökens!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar