only dead fish go with the flow.

Borde äta. Borde diska. Borde städa. Borde plugga. Massor. Fysiktenta på fredag.
Borde gå ut. Borde klä mig. Borde packa. Borde resa mig ur sängen.
Men gör det inte.
Orkar inte.
Men jag måste.

Livet går vidare även om ens värld tycks ha stannat.
Den enda jag vill är att få åka hem. Men hur blir det när jag gör det? Jag kommer vara arbetslös. Vad händer om jag inte får tag i ett jobb första veckan? Jag kommer gå under.
Det är en helt ny känsla för mig att vilja jobba. Jag kan ta vilket jobb som helst som jag tror mig kunna klara av. Industri, butik, förskola. Det borde ge en ganska bra chans till jobb. Fast jag har aldrig varit i den här sitsen förut så vet jag om sånt?
Ingenting.

Det enda jag har är min oro och förväntan.

in my head.

Strul, strul och mer strul!
Just nu vill jag bara hem och lägga basåret från helvetet bakom mig. Sen får jag ta dagen som den kommer. Söka jobb och förhoppningsvis knega för mitt uppehälle som alla andra. En sak som är säker är ju att det inte kommer bli några mer CSN-pengar för min del på ett bra tag! Dumma myndighet - lurar in oss i en fälla och stänger luckan.
Nu har jag iaf skitit i det blå skåpet för sist gången.

Frågan är om jag kommer klara fysiken. CSN skiter i vilket. Alla mina poäng stryks iaf, oavsett om jag är godkänd eller inte. Nu vill jag bara göra fysiktentan, sen högskoleprovet och sen packa mina väskor och fara uppåt igen.
Men det är lärorikt att försöka stå på egna ben. Fast det känns lite som att bli sparkad i baken.

På fredag ska vi iaf på musikal! Amanda i min klass är en av huvudrolls-innehavarna i uppsättningen av RENT. Ska bli väldigt roligt! :)
Synd bara att när man verkligen börjar bonda med folk här så ska man flytta. Men sånt är livet!
Förhoppningsvis kan jag se tillbaka på Skövde om ett par månader och känna att det vände till det bästa.

Bryt ihop och kom igen!

what's been on my mind.

Att leva som student i en ny stad har minst sagt varit turbulent. Det är upp och sen är det ner, sen är det upp igen. Efter jul var det mest ner. Jag bestämde mig för att det är dags att flytta hem till byn. Nu har jag testat mina vingar i ett nytt landskap och visst har jag trivts. Men jag är och kommer nog förbi dalkulla i själ och hjärta.
Men det är läskigt.
Jag har blivit någon här. Någon jag tycker väldigt bra om. Någon jag vill ta med mig tillbaka när jag flyttar hem. Jag vill inte flytta hem och gå tillbaka till att vara den jag alltid varit där.
Jag är inte rädd för samma saker nu som jag var då.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig.
Jag hade en plan på hur mitt liv skulle se ut. Fram till dagen den yngsta av mina söner flyttade hemifrån.
Allt föll redan på första steget.
Men det känns okej. Nej, det känns bra!
För första gången på väldigt länge känner jag att jag kan omvärdera och leva i nuet. Inte leva för och efter den plan jag gjorde när jag var 17. Jag vill fortfarande de sakerna som jag ville då.
Men kanske, kanske att livet inte behöver gå längs den väg jag stakat ut. Kanske att man kan få ta stunden som den kommer. Att man kanske kan få stå vid ett vägskäl och välja det som verkar roligt just nu. Inte om tio år. Den långa, svåra, mest givande vägen kanske kan få vänta?
För till slut kommer man hamna på den vägen ändå.
Och kanske att man sen kan se tillbaka på livet och känna: Hur hamnade jag här? Det spelar ingen roll, för kul var det.

Jag är bara 19. Jag behöver inte veta vart och vem jag kommer vara om tio år.