Att leva som student i en ny stad har minst sagt varit turbulent. Det är upp och sen är det ner, sen är det upp igen. Efter jul var det mest ner. Jag bestämde mig för att det är dags att flytta hem till byn. Nu har jag testat mina vingar i ett nytt landskap och visst har jag trivts. Men jag är och kommer nog förbi dalkulla i själ och hjärta.
Men det är läskigt.
Jag har blivit någon här. Någon jag tycker väldigt bra om. Någon jag vill ta med mig tillbaka när jag flyttar hem. Jag vill inte flytta hem och gå tillbaka till att vara den jag alltid varit där.
Jag är inte rädd för samma saker nu som jag var då.
Livet blir inte alltid som man tänkt sig.
Jag hade en plan på hur mitt liv skulle se ut. Fram till dagen den yngsta av mina söner flyttade hemifrån.
Allt föll redan på första steget.
Men det känns okej. Nej, det känns bra!
För första gången på väldigt länge känner jag att jag kan omvärdera och leva i nuet. Inte leva för och efter den plan jag gjorde när jag var 17. Jag vill fortfarande de sakerna som jag ville då.
Men kanske, kanske att livet inte behöver gå längs den väg jag stakat ut. Kanske att man kan få ta stunden som den kommer. Att man kanske kan få stå vid ett vägskäl och välja det som verkar roligt just nu. Inte om tio år. Den långa, svåra, mest givande vägen kanske kan få vänta?
För till slut kommer man hamna på den vägen ändå.
Och kanske att man sen kan se tillbaka på livet och känna: Hur hamnade jag här? Det spelar ingen roll, för kul var det.
Jag är bara 19. Jag behöver inte veta vart och vem jag kommer vara om tio år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar