Sex dagar kvar.
Så få dagar att det kan skrivas med bokstäver. Helt fruktansvärt.. Kanotpaddlingen ligger i det förflutna. Klassmiddagen hos Leif likaså. Häll vete. Det värsta är att allt är så underbart härligt, minnesvärt och roligt. Det hade varit lättare om detta var den värsta tiden i mitt liv..
Man har längtat efter studenten hela livet. Iaf från det att man var 11-12. Nu är den här och jag vill stanna tiden. Jag vill vara kvar i euforin för evigt.
Middagen hos Leif slutade helt oväntat i tårar för min del. Jag som aldrig gråter. Och för att göra allt lite värre sa Nicklas det han alltid säger när jag blir sentimental: Sen Lina, kommer vi aldrig mer träffa varandra.
Så får man inte göra! Aldrig okej! Usch.
Gråten nådde sin peak när David försökte vara snäll och kramade mig. Dålig idé. Jag började ju gråta ännu mer. Såklart.
Kanotpaddlingen var once in a lifetime. Helt underbart. Massor med vackert väder, skratt och mys. Kunde inte ha varit bättre.
Imorgon blir det Skutan med världens bästa vänner. Kommer vi inte in så löser det sig ändå. Lucky finns ju alltid kvar. Sen är det söndag och dagen efter börjar studentveckan..
Det enda som ligger som en mörk klump i magen är att jag antagligen kommer ta studenten med en hemsk bokstav framför G:et i Matte B. Tänk att ett I kan förstöra en hel framtid. Nej, inte förstöra. Men komplicera.
Jag ska vinna på travet och köpa mig en by..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar