Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.
Idag saknar jag mitt skrivande. Det kommer över mig som en våg ibland. Har tittat på Californication i helgen och jag känner mig lite som Hank. Skrivkramp tror jag det kallas.
Igår var jag och Emma och såg Inception. Helt otrolig film! Att man kan få en sån idé, göra en sån film. Och den blev ju inte sämre av att en av mina nya favoritskådeselerare, Joseph Gordon-Lewitt var med.
Men när jag och Emma cyklade hem genom regnet som om vi hade blåslampor i häcken insåg jag en sak som jag tror att jag alltid har vetat, men aldrig fattat, om man kan säga så.
När jag är andfådd kan jag inte tänka. Och för någon som mig, som tänker alldeles för mycket, alldeles för länge och alldeles för ofta är det en väldigt befriande känsla.
Jag måste testa min teori vidare, men det vore väldigt skönt att ha hittat ett sätt att rymma från mitt eget huvud. Speciellt nu när jag inte kan få ut dom tankarna på papper.
Snart dags att åka till jobbet.
What I do for a living..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar